Artikel på sajten Bostadspolitik.se November 2018

Under november och december 2018 fördes på den bostadspolitiska debattsajten Bostadspolitik.se en diskussion om arkitektkårens bristande vilja och förmåga att rita den sortens hus och stadsmiljöer som människor utan arkitektutbildning gillar. Jag har här sammanställt inläggen på sajten, för den som har tid och ork att läsa alltihop.

 Själv nöjer jag mig med att konstatera att svenska arkitekter i betydligt högre grad än befolkningen i stort själva bor i den sortens stadsdelar och hus som de anser är fel att nyproducera. Det säger en del om den svenska arkitektkårens dubbelmoral – modernistisk arkitektur och stadsplanering, det är något man utsätter andra för, inte sig själv. 

https://www.bostadspolitik.se/2018/11/22/sveriges-arkitekter-ar-en-samhallsfara/

Sveriges arkitektkår är en sekt, en samhällsfara och en av orsakerna till den i Sverige utbredda bostadsbristen. Vid sidan om förvaltare av pensionsfonder och telefonförsäljare är arkitekterna den yrkesgrupp som bidrar minst till ekonomisk effektivitet och mänsklig hederlighet. Denna yrkesgrupp åsamkar för egen vinnings och fåfängas skull flest medborgare långvarig och icke reparabel olycka. Det skriver arkitekten Jerker Söderlind i veckans krönika.

Sekt
Arkitektutbildningen har sedan 1930 utgått från de stads- och skönhetsfientliga grundsatser som lanserades av den schweizisk-franske fascistsympatisören och arkitekten med artistnamnet ”Le Corbusier”. Han ses fortfarande som en viktig inspiratör inom de akademiska kretsar som utbildar framtida arkitekter. Corbusier talade om hus som ”maskiner att bo i” och menade att ”en stad byggd för höga hastigheter är en stad byggd för succé”. I en tävling för det framtida Stockholm ersatte han all gammal bebyggelse, förutom några kyrkor, med höga skyskrapor omgivna av motorleder. Den finske arkitekten Alvar Aalto föreslog att all bebyggelse kring Kungsträdgården skulle ersättas av punkthus, gångbroar och trafikapparater.

Arkitekterna bakom Stockholmsutställningen 1930 presenterade i skriften ”Acceptera” ritningarna för det svenska miljonprogrammet. Den blandade kvartersstaden skulle ersättas med avlånga bostadsbehållare, kartonghus. Arbetsplatser, service och nöjen skulle ligga på separata platser med motorvägar emellan. 90 år senare styr denna mardröm fortfarande svenskt stadsbyggande. Fråga: Hur skulle du reagera om universitetsutbildningen i ekonomi och statskunskap hade skrifter av Lenin, Stalin och Mao som obligatorisk litteratur?

Samhällsfara
Den göteborgsbaserade arkitekten Gert Wingårdh sa nyligen i en intervju i Dagens Industris TV-kanal att bevarandeintresset har gått för långt. Han menade att ”Tokyo, där hus rivs efter 15 år, är ett exempel på en dynamisk stad”. Denna lättsinniga och ansvarslösa hyllning till resursslöseri förklarar delvis varför arkitekter från 1960-talet till idag lånar sig till att ersätta vackra och älskade byggnader med fula och kvadratmetermaximande betonglådor.

Egen vinning
Ju mer centralt en rivningstomt ligger desto mer uppmärksamhet kan arkitekten få för det nya bygget. Gert Wingårdhs misslyckade idé för ett fult höghus på stora torget i Sundsvalls vackra stadskärna från sent 1800-tal var knappast ett svar på stadskärnans behov av bättre parkering för att behålla en del av den handel som flyttat ut till handelsområdet Birsta 9 kilometer bort. I klartext: ju mer det rivs desto bättre för arkitekterna, desto mer kan de fakturera och desto fler nya fula hus kan de visa upp för kollegor i tidskrifter för inbördes beundran.

Orsak till bostadsbrist
Folkliga protester mot nyproduktion är regel i kommunal planering. Ibland avfärdas motståndet som egoistiskt ”NIMBY – Not In My Back Yard”. Men alla protestanter är inte egoistiska surpuppor. Det centrum för Nobelpriset som skulle byggas i Stockholm föll efter protester mot det som Liberalernas partiledare kallade ”ett kärnkraftverk på Blasieholmen”. Om Nobelstiftelsen fokuserat på att få till ett hus för sin egen verksamhet hade de kunnat återanvända arkitekten Ferdinand Bobergs projekt för Nobelpalatset vid Djurgårdsbrunnsviken från 1911.

Gå in på Sveriges Arkitekters hemsida för att se de betydligt mer monstruösa förslag från märkesarkitekter som Nobelstiftelsen hade vett nog att säga nej till i denna tävling. Det nu sågade förslaget från den engelske arkitekten David Chipperfield framstår i jämförelse som lågmält hembygdsromantiskt. Arkitektkårens insisterande på att nya hus måste sakna skönhet är en bidragande orsak till att många byggen överklagas och att bristen på bostäder permanentas. Finansinspektionens överdrivna krav på amorteringsförmåga samt dagens reavinstbeskattningen är en annan fråga.

Ekonomisk effektivitet
Bilfabrikanter konstruerar inte en ny motor från grunden för varje bilmodell. De sammanställer på ett industriellt sätt komponenter utifrån efterfråga och betalningsförmåga. Den som beställer en ny bil kan lägga till en mängd olika funktioner; designdetaljer, färg, motorstyrka, ljudanläggning, säkerhetsutrustning, klädsel, antispinn, GPS etc. De bilar som kommer ut från det industriella löpande bandet finns i många varianter. Vid husproduktion tillämpas däremot gammaldags hantverksteknik. Visst finns standardiserade fönster, dörrar, hissar och takmaterial, men många nya hus ritas från början av individuella arkitekter. Samtidigt ser de nästan alltid lika fula ut.

Mänsklig hederlighet
Jag föreslår ett moratorium mot nyproducerade arkitektritningar. Fram till nästa riksdagsval införs ett stopp för nya arkitektritningar för kontor, daghem, kontor, butikslokaler och annat. De som fram till 2022 vill bygga ett nytt hus får återanvända redan befintliga ritningar som är minst 90 år gamla. Redan i förväg kan byggherren undersöka vilka existerande hus som fungerar bäst och som skapar de mest trevliga miljöerna. Detta gäller även stadsplaner. Myten att varje plats behöver en originell stadsplan med fördyrande och experimentell arkitektur kan prövas genom att bara äldre ritningar används. Under tiden erbjuds Sveriges arkitektkår omskolning till taxichaufförer, daghemslärare, programmerare eller tandläkare. Undantag tillåts för ombyggnad och tillbyggnad av befintliga byggnader. De arkitekter som insisterar på att rita hus kan erbjudas en kurs i populär arkitektur. Någon däremot?

Långvarig och icke reparabel olycka
Enligt arkitekternas egen tidning ”Arkitekten” bor Sveriges arkitektkår inte som de ritar. 27 procent bor i hus byggda före 1930. 50 procent bor i lägenheter eller småhus byggda 1950 eller tidigare. Slutsats: Så kallad ”modern arkitektur” är något arkitekter gör mot andra, inte något de själva vill bli utsatta för. För en djupare förståelse för denna dubbelmoral rekommenderar jag George Orwells utmärkta roman ”Djurfarmen”. För så här är det faktiskt i verkligheten: ”Alla grisar är jämlika. Men vissa grisar är mer jämlika än andra.”

Sveriges Arkitekter: debatten förtjänar sakliga argument

Publicerad 23 november 2018

 Sveriges Arkitekter bemöter Jerker Söderlinds kritik.

I uppräkningen av den svenska arkitektkårens påstådda illgärningar förbiser Jerker Söderlind bara Karl XII:s död och JAS 39 Gripen-kraschen i Stockholm. Skämt åsido, Sveriges Arkitekters uppgift är att stå upp för sina medlemmar och det inbegriper att ta strid mot yviga påhopp som detta.

Att bemöta invektiv, personliga vendettor och verklighetsfrämmande förslag är lönlöst. En debatt om något som påverkar samhället så mycket som arkitektur och byggande måste föras med faktabaserade argument och ett tonläge som ligger djupare än falsett. När Jerker Söderlind inkompetensförklarar en hel kår (och därmed även sig själv) kniper han snabba klick men för inte samhällsbyggnadsbranschen framåt en centimeter.

Sveriges Arkitekter betackar sig för den dikeskörningen. Det återuppväckta samtalet om arkitektur är nödvändigt och glädjande – och förtjänar sakliga argument.

Margareta Wilhelmsson, Samhällspolitisk chef Sveriges Arkitekter

Hans Lind: billigt och bra borde vara arkitekternas ledord

Publicerad 26 november 2018

 Det är inte så att arkitekterna bär ansvaret för bostadsbristen, däremot visar arkitekterna byggandet av bra och billiga bostäder alldeles för lite uppmärksamhet. Det skriver Hans Lind, professor emeritus i fastighetsekonomi, i en replik på Jerker Söderlinds krönika.

Under de senaste 20 åren har jag varit med i många paneldebatter med arkitekter, lyssnat på många arkitekters föredrag och läst ett otal krönikor och debattinlägg. Många kloka ord har sagts om värdet av bra arkitekter, men en sak som irriterat mig en aning är att ingen betonat att det också måste vara billigt för den boende. (Om de jag hört och läst är representativa för kåren vet jag förstås inte, men min kommentar handlar om de jag hört och läst.)

På 70-talet drömde vi i vänstern om ett samhälle där ingen hade låga inkomster, men så blev det inte – och inget tyder på att det kommer att bli så inom överskådlig tid. Vissa drömmer om att gigantiska bostadssubventioner ska komma tillbaka, så att vi kan bygga dyrt och ändå göra det billigt för den som bor. Men inget tyder på att några sådana subventioner kommer inom överskådlig tid. Vill vi förbättra situationen för människor med låga inkomster är därmed en nödvändig förutsättning att det utvecklas produkter som både är bra och billiga.

De som jag lyssnat på antyder ibland att det kan vara smart att bygga dyrare därför att man då får längre livslängd och minskade drift- och underhållskostnader. Några kalkyler presenteras dock inte. Låt oss därför göra några sådana. Om vi bygger för 30 000 kr/kvm och antar att det då håller i 70 år, men om vi höjer kvaliteten och bygger för 35 000 kr/kvm så håller det i 85 år. Avskrivningen sjunker från 30 000/70=429 kr/år till 35 000/85=412 kr/år. Samtidigt uppstår en extra räntekostnad på lågt räknat 1 procent av 5000kr det vill säga 50 kr. Kort sagt: Det blev inte billigare för den boende. Kostnadsökningen var för stor i relation till förlängningen av livslängden.

Låt oss göra en kalkyl till. Antag att högre kvalitet gör att en framtida renovering på 10 000 kr/kvm kan skjutas fram från år 40 fram till år 60. Nuvärdet i det första fallet med 2 procent kalkylränta är 4528 kr och i det andra fallet 3048 kr. Investeringskostnaden får alltså stiga med högst 1500 kr/kvm – högst 5 procent – för att det ska löna sig med den längre livslängden.

Min slutsats av detta är vi måste fokusera både på att få ner investeringskostnader och få ner drifts- och underhållskostnader om vi vill få ner boendekostnaden. Utvecklingen när det gäller gröna hus visar att vi har kunnat bygga allt energisnålare hus utan att investeringskostnaderna ökat: ny teknik och nya konstruktioner har gjort detta möjligt. På samma sätt borde det till exempel vara möjligt att med ny design och nya smarta lösningar höja den arkitektoniska kvaliteten i de billiga produkter som idag finns på marknaden utan att kostnaden stiger nämnvärt.

Jag läste en del utredningar och propositionen i samband med inrättande av en riksarkitekt. Tyvärr blev jag besviken både på utredare och på vår före detta regering. I alla möjliga och omöjliga sammanhang betonas idag att vi måste tänka på social hållbarhet, men ingenstans i detta material betonas att det är särskilt viktigt att bra arkitektur kombineras med låga kostnader så att den bra arkitekturen kommer så många som möjligt till del.

För mig finns ingen motsättning mellan att steg för steg förbättra kvaliteten i olika standardprodukter och att skapa unika spektakulära byggnader. I min värld behövs duktiga och engagerade arkitekter på båda dessa områden.

Det finns många bovar bakom bostadsbristen och arkitekterna hör enligt min mening inte till de största bovarna. Den viktigare frågan är dock vad varje enskild grupp kan göra för att dra sitt strå till stacken – för att bidra till en bostadsmarknad som fungerar för alla. Jerker Söderlind kritiserade modernisterna bakom skriften ”Acceptera”, men i den boken finns ett slagord som jag tycker dagens arkitekter ska göra till sitt och upprepa i alla sammanhang: ”Ersätt billigt och dåligt med billigt och bra.”

Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH.

Wingårdh: låt oss fokusera på att skapa vackra stadsbilder

Publicerad 28 november 2018

Jerker Söderlinds krönika är onyanserad och gynnar inte arkitekturdebatten. Vi bör lyfta blicken och prata om de verkliga problemen, så som fixeringen vid variationsrikedom. Det skriver Gert Wingårdh i en replik.

Om Jerker Söderlind hade ägnat mer tid åt att vårda och stärka sin kunskaper om arkitekturen i stället för att backa tillbaka till en naiv reaktionär retorik där schabloner ställs mot varandra hade han sett ett annat, betydligt rikare, nittonhundratal. Fast egentligen vet han nog att det byggts både bra och dåligt, både fint och fult, både det som blivit uppskattat och det som blivit stigmatiserat. Och han vet säkert också att det senare beror mer på vilka som haft möjlighet att få bo, eller inte haft möjlighet att flytta. Jag är också ganska säker på att Söderlind ser att det spelat roll om en duktig och engagerad arkitekt hållit i pennan än ifall de bara räknats fram av en teknikkonsult. Allt detta vet Söderlind, men han låtsas inte om det, för då hade han tvingats skriva en mer nyanserad kritik än de rallarsvingar som han nu försöker mosa den svenska arkitekturdebatten med.

De som ännu inte fått ögonen igenmurade kan se sig omkring i våra städer och glädjas åt allt som gjort för att bygga ett bättre land. Då blir det också möjligt att se de verkliga felen i dagens byggande, för de blundar Söderlind för. Som den bisarra fixeringen vid variationsrikedom, när det just var en estetisk samordning som gav oss de vackra stadsbilder vi kan enas om att den förmoderna staden lyckades producera.

Gert Wingårdh, arkitekt och vd Wingårdhs

Lundström: Arkitektutbildningen borde breddas

 Publicerad 29 november 2018

 På 60-talet var arkitektutbildningen snarare en variant på ingenjörsutbildningen, det gav fördjupad förståelse och bredare karriärmöjligheter. Kanske borde också dagens arkitektstudenter läsa grundläggande fastighetsjuridik, fastighetsekonomi och projektledning? Det frågar sig Stellan Lundström, professor emeritus i Fastighetsekonomi, med anledning av Jerker Söderlinds krönika.

Jerker Söderlind vet onekligen hur man startar en debatt. Mellan de retoriska svängarna och tydliga överdrifterna finns dock ett antal intressanta iakttagelser. När jag ger mig in i debatten så är det efter en tids fundering över vad mitt bidrag skulle vara? Mellan åren 2009 och 2016 var jag skolchef för KTHs nybildade skola Arkitektur & Samhällsbyggnad. Men stopp, är inte Arkitektur en naturlig del av Samhällsbyggnad och skolan borde heta Samhällsbyggnad? Ingen från centrala KTH hade incitament och ork att driva namnfrågan vid skolbildningen. Arkitektur fick också då som en av sju institutioner en egen vice skolchef, en egen grundutbildningsansvarig och ett eget strategiskt råd. Man lyckas med konststycket att både vara med och inte vara med.

Arkitekturinstitutionen ligger onekligen vid en teknisk högskola, nu också fysiskt på Campus. Det borde innebära ett omfattande forsknings- och utbildningssamarbete i gränssnitten mellan arkitektur och teknik. Effekter av hållbarhetsfrågor och ny byggnadsteknik sammanvävt med förståelse för hur bostadskonsumenterna tänker måste uttryckas i ekonomiska termer. Det kräver en bredare ansats i forskning och utbildning.

Bläddrar vi i en studiehandbok från 1960-talet framstår arkitektutbildningen närmast som en variant på en ingenjörsutbildning. Dåtidens arkitekter kunde utan vidare agera som byggherrar och fastighetsförvaltare. Bredden på utbildningen skapade alternativa roller på arbetsmarknaden och en minska konjunkturkänslighet.

Den egna erfarenheten från arkitektutbildning är som Lantmäterielev där jag läste en termin i det så kallade VAL3 projektet. Såhär i efterhand en mycket nyttig erfarenhet att umgås med blivande arkitekter, lantmätare och väg & vattenbyggare.

Hur ”skrynkliga” husen får vara är närmast en fråga för beställarna – byggherrarna. Men en kompetent arkitekt ska kunna utveckla ett beslutsunderlag som visar ekonomin för alternativa designlösningar. Det kräver kanske att man läst en termin samhällsbyggnadsämnen i form av fastighetsrätt, fastighetsekonomi, projektledning etc. Dags för ett nytt VAL3 projekt?!

Stellan Lundström, Professor emeritus i fastighetsekonomi, KTH

Jerker Söderlinds inlägg borde inte ha publicerats

 Publicerad 30 november 2018

Förra veckan publicerade bostadspolitik.se en gästkrönikaav arkitekt Jerker Söderlind som i hårda ordalag kritiserade arkitektkåren som han menar bär ett stort ansvar för dagens, i hans tycke, ensidiga och undermåliga gestaltningsideal. På Utopias facebooksida reagerade Utopias VD Emma Jonsteg både mot Jerkers synpunkter i sak och mot att bostadspolitik.se valde att publicera Jerkers Söderlinds inlägg. I denna replik från Utopia utvecklar Emma Jonsteg, Jesper Lövkvist och Mattias Litström sin kritik både mot Jerker Söderlind och bostadspolitik.se. Jerker Söderlind gör sig skyldig till överdrifter och en i långa stycken felaktig historiebeskrivning. Vidare är Jerkers krönika så undermålig i både form och sak att den aldrig borde publicerats, menar författarna.

Vår invändning mot bostadspolitik.se:s publicering av Söderlinds text handlar givetvis inte om ett ifrågasättande av den lagstadgade rätten att få uttrycka sina åsikter. Inga åsikter i frågan är illegitima. Men det innebär inte per automatik att texter som inte har något annat syfte än att jaga uppmärksamhet och uppvigla bör publiceras. Särskilt inte när de bygger på grova förenklingar, felaktigheter och direkta osanningar. Att agera så är att reducera sin roll som redaktör till ett absolut minimum. Med det sagt, så här lyder alltså ingressen till Jerker Söderlinds text:

”Sveriges arkitektkår är en sekt, en samhällsfara och en av orsakerna till den i Sverige utbredda bostadsbristen. Vid sidan om förvaltare av pensionsfonder och telefonförsäljare är arkitekterna den yrkesgrupp som bidrar minst till ekonomisk effektivitet och mänsklig hederlighet. Denna yrkesgrupp åsamkar för egen vinnings och fåfängas skull flest medborgare långvarig och icke reparabel olycka.”

Vi vet, man får ta ett par rejäla andetag innan man är redo att läsa vidare. Då med förhoppningen att musten lite ska ha gått ur skribenten efter en sån urladdning. Men icke, det fortsätter i precis samma stil. Utfall, illa underbyggda konspirationsteorier, glidande antydningar, haltande paralleller till bilindustrin, you name it. Tonläget är genomgående falsett. Den röda tråden att i princip allt elände i vårt avlånga land kan härledas till den svenska arkitektkårens grundmurade inkompetens och illvilja.

Låt oss för en stund göra det jobb som vi anser att bostadspolitik.se borde ha gjort med att dissekera Jerker Söderlinds text innan man retunerade den för en genomgripande redigering. Syftet med det skulle alltså inte vara att strypa en röst som så klart har rätt att bli hörd, utan istället att be textförfattaren underbygga sin argumentation inför en eventuell framtida publicering. Helt enkelt det arbete en redaktör är satt att göra.

Söderlinds text är ett smörgåsbord av de myter, missuppfattningar och överförenklade resonemang som florerar i dagens debatt. Grundbulten för hela resonemanget är att Sveriges arkitekter i dag både får och kan agera precis som de behagar, utan någon större hänsyn taget till någon annan. Deras makt är i princip oinskränkt och de resultat vi ser i dagens samhällsbyggnad ska ses som ett resultat av arkitekternas ofiltrerade ambitioner och materialiserade drömmar. Med parallellen till Le Corbusier gör Söderlind också klart för oss läsare att Sveriges arkitekters självbild och självpåtagna uppgift i dag fortfarande är att agera samhällsingenjörer av miljonprogramssnitt. Ständigt ängsligt sneglande på den ”schwezisk-franske fascistsympatisörens” patentlösningar från 1930-talet som rättesnöre för allt man gör.

Så vad skriver Söderlind egentligen? Och hur håller hans påstående för granskning?

Vi tar det från början. Under inledande rubriken ”Sekt” landar Söderlind i att dagens stadsplanering och arkitektur alltjämt utgår ifrån gammelmodernistiska dogmer och skriften ”Acceptera” daterad 1930. Funktionsseparerade stadsdelar ska hackas upp av motorvägar, kvartersstad ska överges till förmån för ”avlånga bostadsbehållare, kartonghus”.

Det ska snabbt medges att svensk stadsplanering och arkitektur på många håll dras med rejäla kvalitetsproblem. Men är detta påstående verkligen sant? Var byggs det i dag enligt dessa principer? Är det normen? Lyfts den här typen av projekt idag fram och hyllas av den samlade arkitektkåren? Ett par, tre konkreta exempel som stärkte tesen hade varit belysande här.

De som faktiskt har koll på branschen vet att det är den danske arkitekten Jan Gehl som är arkitektbranschens husgud för dagen i stadsbyggnadssammanhang. Och att påstå att kontrasen mellan hans trosläror och Le Corbusiers dogmer är den största tänkbara är knappast någon överdrift.

Vi läser vidare till rubriken ”Samhällsfara”. Här får hela arkitektbranschen klä skott för Gert Wingårdhs uttalande i Dagens Industris TV: ”Tokyo, där hus rivs efter 15 år, är ett exempel på en dynamisk stad”. Söderlinds resonemang fortsätter: ”Denna lättsinniga och ansvarslösa hyllning till resursslöseri förklarar delvis varför arkitekter från 1960-talet till idag lånar sig till att ersätta vackra och älskade byggnader med fula och kvadratmetermaximande (sic) betonglådor.”

Stämmer det att Sveriges arkitekter i dag, som kår betraktat, är massrivningsivrare? Att man driver på för att nyproducerade byggnader ska rivas inom ett par decennier för att skapa dynamiska städer? Är sanningen inte den att de som driver på för rivningar betydligt oftare är fastighetsägare och byggherrar? Och emellanåt även kommuner? Vad förklarar annars de väldigt långa pauserna mellan utspelen om fler rivningar från Sveriges arkitekter? Om det hade funnits fler färska exempel att tillgå än nestor Wingårdhs uttalade önskan om kortare livstid för våra byggnader från svenska arkitekter så hade vi gärna tagit del av dem. Men frånvaron av fler såna uttalanden i Söderlinds text förklaras enklast av att de helt enkelt inte existerar, snarare än skribentens slarv eller lättja.

Och när det handlar om att kvadratmetermaximera betonglådor så är det knappast något arkitekter älskar mest av allt. Faktiskt precis tvärtom. Det som driver fram dagens höga exploateringstal handlar om å ena sidan kommunens riktlinjer och krav och å andra sidan byggherrarnas pressade kalkyler. Att detta skulle ha undgått redaktionen bakom bostadspolitik.se håller vi för högst osannolikt.

Nästa rubrik följer som en självklarhet: ”Egen vinning”. Återigen får stackars Gert yxan. Den här gången för ett havererat höghusprojekt i Sundsvall. Och slutsatsen? ”ju mer det rivs desto bättre för arkitekterna, desto mer kan de fakturera och desto fler nya fula hus kan de visa upp för kollegor i tidskrifter för inbördes beundran”.

Söderlinds statistik över byggår för de byggnader som i dag jämnas med marken i våra storstäder för att ge plats för nybyggnation lyser med sin frånvaro. Är det en slump? Knappast. För hur stor andel av de hus som rivs i dag är egentligen äldre än, låt säga, 60 år? Faktum är att en mycket stor del av det som idag möter skoporna är byggt på 80-talet, som i 1980, inte 1880. Och rivs de för att arkitekter ”hatar skönhet” och helst av allt vill ställa dit ”fula lådor”? Eller handlar det istället allt som oftast om rena affärsmässiga överväganden från fastighetsägarna i fråga som vet att små fönster, låg takhöjd och daterad gestaltning gör dessa hus till ekonomiska katastrofer? Varför ska vi behöva vara dem som påpekar att detta är rena självklarheter?

Utan att ha någon statistik att luta sig emot är det nog inte heller allt för vågat att påstå att arkitekternas försörjning i dag endast i minimal utsträckning hänger på att omfattande rivning av äldre byggnader måste ske. Absoluta merparten av det som produceras i dag byggs på mark som tidigare inte exploaterats.

Under ”Orsak till bostadsbrist” kan vi läsa ”Arkitektkårens insisterande på att nya hus måste sakna skönhet är en bidragande orsak till att många byggen överklagas och att bristen på bostäder permanentas.” Exemplet Söderlind lutar sig mot här är förslaget till nya Nobel Center på Blasieholmen i Stockholm. Lite märkligt med tanke på att det rör sig om ett förslag som varken är bostäder eller ritat av en svensk arkitekt.

”Folkliga protester” mot nybyggen, som Jerker Söderlind kallar dem, är många gånger inte särskilt folkliga. Inte sällan handlar det om ett relativt fåtal högljudda röster som skrämmer politiker och tjänstemän till att anpassa, ompröva eller avveckla föreslagna projekt. Det stora flertalet människor är typiskt relativt liknöjda, och en och annan till och med entusiastiska. Det gäller även för alla möjliga former av fyrkantiga styggelser ritade av svenska arkitekter. Därmed inte sagt att vissa protester inte är både legitima och till och med önskvärda. Det begås misstag i stadsplaneringen och allt för många byggprojekt dras med brister när det gäller både gestaltningen och kvalitet i genomförandet. Men just bristen på klassisk stil i nyproduktionen är knappast den springande punkten. Och mer klassisk arkitektur därmed inte heller någon patentlösning för att undvika protester i framtiden.

Sanningen när det gäller överklaganden och protester är istället att de allt som oftast är baserade på kategoriska uppfattningar om att en plats inte bör bebyggas över huvud taget, ofta med hänvisning till att naturvärden hotas eller helt enkelt att utsikten från den egna bostaden förstörs.

Vi läser vidare till ”Ekonomisk effektivitet”. Vän av ordning undrar vad liknelsen med bilindustrins produktionsprinciper och svenskt bostadsbyggande gör i denna text. Vilka är över huvud taget de relevanta jämförelsepunkterna? Hade det inte varit enklare att istället peka på en god förebild inom byggindustrin? Men svaret är nej, det hade det inte. Och orsaken är helt enkelt att de byggföretag som lyckats kopiera bilindustrins modell med en bottenplatta som kan anpassas för att utgöra grunden för ett större antal bilmodeller inte finns. I alla fall inte på ett kostnadseffektivt sätt som dessutom resulterar i högkvalitativa produkter i en stil som faller Jerker Söderlind med flera på läppen. Om de hade gjort det så hade arbetslöshetsstatistiken hos bland annat arkitekter, fastighetsutvecklare och byggarbetare i dagens Sverige sett helt annorlunda ut.

Att beskylla arkitekterna, vars födkrok i mångt och mycket handlar om att sälja timmar, för att inte ta fram de standardlösningar som ska utgöra mallen för alla framtida husbyggen är dessutom minst sagt märkligt. Den enda rimliga slutsatsen borde väl vara att detta är ett ansvar och en utveckling som borde drivas av byggföretagen och fastighetsägarna? Och så sker ju också sedan mycket lång tid tillbaka. Med minst sagt blandat resultat på kvaliteten och alltid med mycket stora utvecklingskostnader, precis som i fallet med bilindustrin.

Dessutom är ju det som appellerar till folk i klassisk arkitektur, utöver vacker gestaltning, i mångt och mycket en följsam platsanpassning, gedigna material och ett gammaldags gediget hantverk. Den som ena stunden skriker om att det ska byggas i klassisk stil och i nästa stund ondgör sig över bristen på standardisering, rationalisering och prefabricering i dagens arkitektur har därför lite av en bevisbörda att hantera när det gäller att redogöra för hur dessa två aspekter ska kunna samexistera. Att skuldbelägga utan någon saklig grund är enkelt, att presentera verklighetsförankrade, trovärdiga och konstruktiva lösningar för vägen framåt desto mer krävande. Men det är vad debatten lider akut brist på idag.

Innehållet under ”Mänsklig hederlighet” lever sedan inte riktigt upp till vad rubriken förefaller efterlysa. Här blir Söderlinds text ren buskis i vad som ska likna en komisk avrundning. Detta innan textens oundvikliga coup de grâce under den ödesmättade överskriften: ”Långvarig och icke reparabel olycka”.

Söderlind refererar här arkitektkårens branschorgan. ”Enligt arkitekternas egen tidning ”Arkitekten” bor Sveriges arkitektkår inte som de ritar. 27 procent bor i hus byggda före 1930. 50 procent bor i lägenheter eller småhus byggda 1950 eller tidigare.” Slutsatsen blir förutsägbart drastisk på ett manér vi vid det här laget har lärt oss känna igen allt för väl: ”Så kallad ”modern arkitektur” är något arkitekter gör mot andra, inte något de själva vill bli utsatta för.” Den som hängde med i den inte allt för avancerade sifferexercisen ovan kan enkelt konstatera att hela 50 procent av Sveriges Arkitekter alltså väljer att bo i bostäder byggda 1950 eller senare. Merparten av dessa producerade under 60- och 00-talet. Det måste ju ses som rent häpnadsväckande siffror och, faktiskt, rent självskadebeteende mot bakgrund av Söderlinds slutsats att modern arkitektur är ett straff arkitektkåren kollektivt mätt ut åt övriga befolkningen.

Men det här är gammal skåpmat. Den här statistiken har de senaste åren vevats runt på nätet som ett bevis för att dagens svenska arkitekter:

• Egentligen avskyr allt de producerar i modern stil (samtidigt som de märkligt nog stoltserar med det, självförverkligar sig genom det och kategoriskt vägrar att producera något i klassisk stil).
• Eftersom de inte producerar historiserande arkitektur måste antas hata arkitektur i äldre stil (samtidigt som de märkligt nog ändå alltid väljer att bo i hus i klassisk stil när de själva får välja).

För den som inte regelbundet vistas i den ekokammare som de sociala mediernas kommentarsfält är, förefaller det inte helt självklart hur de här resonemangen går ihop. Att Söderlinds text får sin kröning med ett citat av George Orwell känns därför milt uttryckt lite magstarkt. En frestas nästan till att föreslå ett mer passande citat från samma kloka upphovsman, men i det här fallet från romanen 1984: ”Dubbeltänk innebär att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna.”

Med det lämnar vi Söderlinds text och går över till några allmänna reflektioner om debattklimatet och publicistik.

Dagens mytbildning kring att det inte finns arkitekter som inte får utslag av att förverkliga historiserande projekt är helt enkelt inte sant. Se på duktiga Spridd, se på lika duktiga Okidoki och se inte minst på ett en lång rad privatbostadsarkitekter som verkar mer i klassisk tradition. Och om det från beställarsidan hade funnits någon efterfrågan att tala om så hade vi varit betydligt fler kontor som med stor glädje tagit oss an dessa uppdrag. (Under mer än tio års tid har vi på Utopia Arkitekter ännu inte fått frågan att producera något i klassisk stil, vilket är något vi har gemensamt med absoluta merparten av våra kollegor.)

En vanligt återkommande, om än ofta underförstådd, tanke i debatten är att de stackars byggherrarna gång på gång luras upp på läktaren av illvilliga och egennyttiga arkitekter. Den här föreställningen är faktiskt rent häpnadsväckande för den som söker ens en antydan till substans i argumentationen. Dessa kolossföretag, inte sällan med omsättning i mångmiljardklassen, bemannade med svenskt näringslivs vassaste befälhavare, styrs vind för våg till suboptimerade lösningar. Och vem lotsar dem dit? Sveriges arkitektkår så klart, vilka annars? Man undrar i sitt stilla sinne två saker:

• Hur kommer det sig att ingen underrättat aktieägarna om att detta får pågå utan åtgärd år efter år.
• Vilka byggherrar är beredda att skriva under på den här verklighetsbeskrivningen?

bostadspolitik.se är ett lovvärt initiativ. Men för att leva upp till syftet och ambitionen att ”stimulera men också fördjupa debatten om bostadspolitik och samhällsbyggnad” krävs ett mer aktivt redaktörsskap än att trycka på forwardknappen när ett debattinlägg dimper ner i mejlboxen. Något bostadspolitik.se i vanliga fall hanterar med den äran. Löst tyckande kan vem som helst leverera, men det innebär ingen skyldighet för en seriös publicist att publicera det. Och att när det är påkallat efterfråga en mer sansad och saklig ton är ingen begränsning av yttrandefriheten. Det är tvärtom en insats som både är avsändaren till gagn och som dessutom tjänar till att lyfta nivån på debatten.

Jerker Söderlind levererar inte sin text i ett vakuum. Att välja bort att se den i sitt sammanhang må verka rätt som ett iskallt kortsiktigt övervägande i klickonomins tidevarv. Men debattklimatet är i dag uppskruvat, hetskt och emellanåt hatiskt. Drivet av absoluta uppfattningar, grova förenklingar och i många fall objektivt sett helt felaktiga uppfattningar om verkligheten. Vi har full förståelse för att bostadspolitik.se behöver fler ögonpar på sin sajt för att rättfärdiga ägarnas löpande finansiering och hitta sitt existensberättigande i medielandskapet. Men att torgföra texter som driver ner debatten till nya lågvattenmärken är knappast en långsiktig lösning för att stödja det uttalade syftet med sajten.

Vi är ett av de få arkitektkontor i landet som under lång tid ägnat oss åt att kritisera dels arkitektkårens arbete och dels ambitions- och genomförandenivån på stora delar av den stadsplanering och arkitektur som produceras i Sverige i dag. Här har även byggherrar och kommuner genom åren fått sin beskärda del av vår kritik. Men att vi varit kritiska innebär inte att vi tycker att allt är uselt. Det innebär däremot att vi tycker att det finns ett mycket stort utrymme för förbättringar.

Vi är också medvetna om att vi som arkitekter har ett stort ansvar i det arbete som görs. Men vi har aldrig kritiserat i syfte att göra ner någon. Alldeles oavsett om kritiken riktats inåt kåren eller utåt. Vi har alltid gjort det i ett syfte som handlar om att lyfta blickarna och peppa våra arkitektkompisar och andra branschkollegor att sikta högre. Vi har aldrig ratat någons åsikter eller deras rättighet att uttrycka dem på grund av deras smakpreferenser. Vi har aldrig hemfallit åt förakt och hat.

Det uppskruvade tonläget i arkitekturdebatten måste dämpas om vi ska få till en framåtriktad rörelse. De senaste årens demonisering av arkitektkåren och skyttegravskriget där ”modernistisk” arkitektur ställs mot ”klassisk” arkitektur resulterar i en pseudodebatt som stjäl allt strålkastarljus från den riktiga ödesfrågan. Den som handlar om hur vi ska lyfta kvaliteten på det som byggs över hela linjen, alldeles oavsett i vilken del av landet det byggs och i vilken arkitektonisk stil det utförs.

Vi vädjar därför om hyfsning i debatten. Där har vi alla ett ansvar, inte minst publikationer som bostadspolitik.se. Så låt oss nu eftersträva ödmjukhet, seriositet och ärlighet. Hos oss själva och andra. Det kommer säkert inte sluta med att vi alla sjunger i samma kör men det kommer definitivt att skapa bättre förutsättningar för att sprida korrekt information och kunskap. Och inte minst att vi når slutsatser, kompromisser och konkreta resultat som står i bättre proportion till all den tid och kraft som investeras i debatten.

Emma Jonsteg, Mattias Litström och Jesper Lövkvist, Utopia Arkitekter.

Redaktionens kommenterar:

Det viktigaste först. Tack till Emma och Jesper som levererat ett intressant och läsvärt inlägg för alla som är intresserade av bostadspolitik och samhällsbyggnad. När det gäller kritiken mot att bostadspolitik.se publicerade Jerkers inlägg delar vi dock inte Emma och Jespers synpunkter. Jerker valde förvisso att svinga yvigt mot arkitektkåren som sådan och fällde ett antal hårda omdömen i sak. Dessa uttryck menar vi emellertid ryms inom de vida ramar som gäller för de principer för tryck- och yttrandefrihet som tillämpas i Sverige. Bostadspolitik.se har som policy att publicera alla inlägg som vi menar har relevans i den allmänna debatten och som inte innehåller kränkande påhopp eller tillmälen mot enskilda personer. Det är uppenbart att Jerkers inlägg engagerat läsekretsen. Den som tar del av samtliga inlägg som publicerats kanske rentav delar vår uppfattning att publiceringen vidgat debatten med flera intressanta och berikande inlägg. Nästa vecka ges Jerker Söderlind utrymme för en slutreplik. Redaktionens tack till samtliga skribenter.

Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större

 Publicerad 7 december 2018

 Inför Sveriges Arkitekters nästa årsmöte kommer jag att lägga fram en motion där punkt fyra föreslås ersättas av följande skrivning: ”Arkitektens arbete och kompetens värderas högt av medborgarna”. Det skriver Jerker Söderlind i sin slutreplik där han bemöter kritiken från Utopia och Sveriges arkitekter.

Det finns generellt sett tre strategier för att hantera icke önskvärd information och kritiska synpunkter som riktas mot den egna verksamheten:
1. Förnekelse eller undvikande, i extremfallet kopplad till tystnad. Detta är strutsens strategi, vilken fungerar på kort sikt. Denna strategi gavs namnet “repressiv tolerans” av Frankfurtskolans förgrundsgestalt Herbert Marcuse. Det västerländska systemets öppenhet att låta radikala grupper fritt yttra sig var enligt honom en chimär, eftersom det ändå inte var någon som brydde sig om framförd kritik mot det kapitalistiska systemet.
2. Att gå i svaromål, i idealfallet genom att tillbakavisa kritiken med argument för att den egna verksamheten inte förtjänar den framförda kritiken. Detta är den västerländska demokratins standardmodell, kallad ”debatt” eller ”diskussion”.
3. Ifrågasättande av yttranderätten. Denna strategi kombinerar de två första strategierna och innehåller till synes ett svaromål men undviker samtidigt att besvara framförd kritik. Ett aktuellt exempel är USA:s president Donald Trumps beslut att dra in CNN:s reporter Jim Accostas presskort sedan denne försökt ställa en följdfråga kring flyktingkaravanen från Latinamerika. ”That’s enough” förklarade Trump medan en kvinnlig representant för Vita Huset försökte lägga beslag på Accostas mikrofon. I korthet: ”Fejk News”.

Margareta Wilhelmsson, samhällspolitisk chef på Sveriges Arkitekter, tillämpar den första strategin i en replik (181123) på min artikel på Bostadspolitik.se (181122). Det korta svaret består av en något långsökt diskussion kring huruvida arkitektkåren var inblandad i Karl XII:s död och Jas 39 Gripens krasch på Långholmen 1993.

Utopia arkitekter genom Emma Jonsteg, Jesper Lövkvist och Mattias Litström tillämpar huvudsakligen strategi tre i sin replik (181130). Det centrala innehållet i Utopias text är att göra “… det jobb som vi anser att Bostadspolitik.se borde ha gjort med att dissekera Jerker Söderlinds text innan man returnerade den för en genomgripande redigering”. I inledningen framhåller samtidigt Jonsteg et al. att deras invändning inte handlar om “… ett ifrågasättande av den lagstadgade rätten att få uttrycka sina åsikter”. För den som är intresserad av “orwellianskt dubbeltänk” utgör dessa två meningar ett intressant studieobjekt.

Eftersom redaktionen genom Lennart Weiss redan i sitt nyhetsbrev (181130) fastslagit att man i Sverige efter 1948 inte längre kan bli dömd för majestätsbrott för yttranden i stil med att “kungen är ett pucko och hans barn efterblivna”, avstår jag i det följande att diskutera relationen mellan tankefrihet och yttrandefrihet för att istället använda mig av bådadera.

Förhållandet till Le Corbusier. Sveriges Radios “Filosofiska rummet” sände under titeln ”Arkitekturens filosofi” (181202) ett samtal mellan Julia Svensson, chefredaktör på tidningen Arkitektur och Christer Malmström, arkitekt och chef för arkitektutbildningen vid Lunds Universitet. Båda nämner spontant modernismens ”fader” Le Corbusier och hans tankar om “huset som maskiner att bo i” som utgångspunkt. Svenson säger att boende i miljonprogramsområden ofta själva är positiva till dessa medan kritiken kommer från boende i innerstäderna. Malmström lyfter fram en konstpaviljong i Venedig som visserligen är svår att använda för att ställa ut konst i, men som ändå är ”ett otroligt stycke arkitektur”.

Gammelmodernistiska dogmer. Samma Julia Svensson skrev i Dagens Nyheter (180930) att tillväxten i Stockholm leder till “livlösa innerstäder, med allt mindre vardagsliv” där “nästan bara stora företag och extremt lukrativa verksamheter finns kvar”. Som en lösning (?) på denna brist på attraktiva innerstadsmiljöer skriver hon: “Fina lösningar finns att hämta i de stadsdelar som byggdes under 1930-, 40- och 50-talen. (…) Men även de så utskällda miljonprogramshusen håller långt bättre kvalitet än det som byggs nu”.

Arkitekternas smakpreferenser. Tidningen Arkitekten uppmärksammade i juni 2017 att Nacka kommuns politiker valde en enligt kommunstyrelsens ordförande Mats Gerdau, ”djärv och nyskapande arkitektur (…) och en klassisk gestaltning” i en markanvisning för Nackas nya entré intill stadshuset. Detta trots att tjänstemännen förordade ett annat förslag. Det förlorande kontorets chef, Sofia Wendel på Kjellgren Kaminsky, menade i tidningen att ”politikerna fattat ett godtyckligt och subjektivt beslut baserat på eget tycke och smak medan tjänstepersonernas kompetens och profession underminerats”. När jag för några år sedan tog fram ett förslag till det blivande klassiska kontorshuset i Växjö, förklarade stadsarkitekten: ”Jag är modernist. Över min döda kropp att Björn Sundeby ska få bygga ett klassiskt hus i min stad”. I Göteborg har nyligen tjänstemännen på Fastighetskontoret i en markanvisning förordat ett modernistiskt förslag framför ett i klassisk stil, trots att det uttryckligen sägs att ny bebyggelse ska anpassas till den känsliga kulturmiljön i Lorensbergs villastad.

Jag vidhåller att modernismen har en stark ställning inom arkitektkåren, utbildningen och det som byggs. En viktig orsak är att offentliganställda planerare och arkitekter ofta agerar självutnämnda smakdomare. Femton nya arkitektritade exempel finns på Arkitekturupprorets Facebooksida, där omröstningen om årets Kasper Kalkonpris pågår. Just nu leder Vandkunstens rostiga plåthus i Malmö.

Är arkitekterna en sekt? Brittiska CREATE streets har i boken ”Heart in the Right Street – beauty, happiness and health in designing the modern city” (2016) publicerat ett antal undersökningar om viIken sorts arkitektur och stadsmiljö som icke-arkitekter föredrar. Arkitektfirman Adam Architectures undersökning som visade att 77 procent av de tillfrågade föredrog klassisk framför modernistisk arkitektur är bara ett exempel. Några andra referenser är: Avhandlingen ”Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp” av arkitekten Catharina Sternudd (2007). ”Ohälsosam Arkitektur: en annan sida av funktionalismen” av Gösta Alfvén (2016). Examensarbete av Rebecca Granström och Sofia Wahlström, KTH: ”From Boring Boxes to Beautiful Cost-Effective Houses” (2017). Det går även att gå in på reseföretagets TUI:s hemsida, där bilder på trevliga stadsmiljöer och vackra hus används för att sälja semesterresor. En läsning av skrifterna ovan, liksom frågan om varför så få resebyråer använder modernistiska miljöer i sitt säljmaterial, skulle kunna bädda för en seriös diskussion.

Orsak till bostadsbristen. 20-24 augusti 2018 fick 300 Karlstadsbor tycka till om boende och arkitektur. Enligt stadsarkitekt Henrik Sjöbergs sammanställning var de tre första punkterna:
1. Att det byggs för tätt, för högt och för okänsligt när byggprojekt realiseras i dagens Karlstad. Stadens särskilda kvalitéer tas inte tillvara tillräckligt.
2. Att det nya som byggs idag håller för låg arkitektonisk och miljömässig nivå. Mycket uppfattas som fantasilöst, identitetslöst och färglöst.
3. Att ny bebyggelse borde skapa värden för staden och dess boende. Mer utrymme för form, färg och detaljer.
Jag menar att frågan om folkliga protester mot nya hus ej lättvindigt kan avfärdas som enbart egoism.

Industriell produktion. Ägaren till Sundswall Träfastigheter, Daniel Blomqvist, tar just nu fram en grundstomme med moduler i massivträ som kan anpassas till olika våningshöjder och lägenhetslösningar med varierade fasader, tak och burspråk. Målet är att bygga vackert, kostnadseffektivt och med reducerad tidsåtgång. Konstruktionstänket är taget från bilindustrins löpande band. Han säger: “Det går att montera en takkupa med åtta skruvar som kan integreras med ett vackert fabrikstillverkat plåtfjällstak”.

Rivningsvåg. Jonsteg et al. nöjer sig med formuleringen att “stackars Gert” förhindrades bygga ett höghusmonument över sig själv i Sundsvall och avstår klädsamt från att kommentera sin kollegas vurm för städer där hus rivs efter 15 år. För en icke komplett förteckning över byggnader som i dagsläget hotas av rivning hänvisas till ”gula listan” på Svenska Byggnadsvårdsföreningens hemsida. De två hus som står överst på gula listans förteckning är, bara som exempel, före detta turisthotellet i Marstrand och Liljeholmsbadet i Stockholm. Ett kraftfullt agerande till kulturarvet försvar från arkitekternas organisations sida vore positivt.

Bor inte som de ritar. 27 procent av drygt 8 000 i Sverige yrkesverksamma arkitekter bor i småhus eller lägenheter byggda 1930 eller tidigare. År 2017 fanns 414 633 småhus och 207 625 bostäder i flerfamiljshus byggda under samma period i riket som helhet, tillsammans 622 258 bostäder. Av den samlade befolkningen bor 405 151 hushåll i småhus och 174 879 hushåll i lägenheter byggda under samma period, totalt 580 030 hushåll. Antal hushåll i riket var 4 539 508. Detta ger att 12 procent av den totala befolkningen bor i bostäder byggda 1930 eller tidigare. Således finns en signifikant överrepresentation av arkitekter som bor i äldre hus. Eftersom en inte obetydlig andel arkitekter bor med en annan arkitekt ökar denna siffra. Jag har beställt en mer detaljerad körning från SCB där arkitekters val av boende jämförs med övriga befolkningens.

Kostnadsjakt. Mig veterligen driver ingen annan yrkesgrupp, förutom arkitekterna, så konsekvent en kampanj mot sina uppdragsgivares vilja om att göra sina produkter ekonomiskt tillgängliga för så många kunder som möjligt. Om detta har redan Hans Lind, KTH, skrivit på Bostadspolitik.se.

Arkitekternas långsiktiga mål. Enligt Sveriges Arkitekters hemsida har organisationen fyra långsiktiga mål. Den fjärde punkten lyder: ”Arkitektens arbete och kompetens värderas högt av beställare, arbetsgivare och branschen i stort och våra medlemmar värderar sitt medlemskap högt.” Inför Sveriges Arkitekters nästa årsmöte kommer jag att lägga fram en motion där punkt fyra föreslås ersättas av följande skrivning: ”Arkitektens arbete och kompetens värderas högt av medborgarna”.

Jerker Söderlind, arkitekt SAR/MSA